Har du någon gång ställt dig frågan hur du egentligen skulle vilja vara – och med det menar jag: Hur skulle du vilja vara för att må bra med dig själv och vara tillfreds?
Flera gånger i livets olika skeden kan vi ställa oss den frågan och finna olika svar, beroende på var i livet vi befinner oss just då. Dessa frågor kan överväldiga oss och uppta nästan all vår tid och de kan förmodligen se ut så här: Har vi en längtan efter en kärleksfull relation? Vill vi få tid att vara med oss själva utan för många krav? Är vi mitt i karriären och känner att vi vill klättra ännu högre? Önskar vi oss mer av saker och ting, rent materiellt? När ska tiden vara rätt för att få barn? Vill vi egentligen ha barn?
Frågor som dessa känns oerhört viktiga och blir ofta dominerande och kan upplevas som den enda verkliga meningen med livet. Om vi istället kan skapa en viss distans till oss själva och våra frågeställningar, då kan en klarhet uppenbara sig. Utan att vi vet hur det gick till ser vi skeenden i ett annat ljus. Ja, det kan visa sig vara endast en liten strimma av ljus som lyser på avstånd. Den lyser ändå klart och vi vet att det är ditåt vi ska bege oss. Av någon outgrundlig anledning har just då både tanke och hjärta funnit varandra och kan leda oss rätt. Tro mig, det kan hända mitt i en strid ström av krav, som vi själva ställer för att vilja vara perfekta. Du kan vara säker på att du gör rätt när du följer ditt inre ljus och när du vägleds av både tanken och känslan, när dessa båda samverkar och förmedlar: Detta vill jag uppnå för att kunna känna harmoni, värme och äkthet i livet. Det här vill jag skapa inombords för att finna mitt rätta jag. Oförställd, glädjefylld, tillfreds och med stor självtillit vill jag kunna möta mina medmänniskor. Det kan ske när jag kan möta mig själv, sådan som jag verkligen är.
Säkert har du några gånger mött människor som inte upplevs som autentiska och äkta. Du märker det när du träffar dem, för de talar alltid om sig själva och ställer sällan en fråga till dig. De inväntar inte heller några svar. Det finns en påtaglig yta men det finns inget djup och det mesta i konversationen fladdrar snabbt förbi. Själv står du då frågande och tänker: ”Hur är den här människan på riktigt? Är den här personen verkligen tillfreds med sig själv, innerst inne?” Kloka frågor som behövs för att vi ska kunna förstå och se på relationer och oss själva med insikt, anser jag.
Så, hur kan vi då vara tillfreds med oss själva och känna att vi inte behöver förställa oss för att duga? Att ha fått en god portion självförtroende med sig i livets ryggsäck kan vara bra, fast det betyder inte att självkänslan finns med i bagaget. Ett gott självförtroende kan visas genom att personen känner sig duktig på att utföra olika saker och även kan uttrycka ”Det här är jag bra på”. Gott så, men inte helt tillfyllest för att kunna fungera socialt fullödigt och generöst tillsammans med andra människor. Då behövs även en god självkänsla.
Självkänsla har med den inre tryggheten att göra och behöver inte andras beröm eller godkännande. Den står på egna ben och klarar ofta av stormar. Den utstrålar äkthet och stabilitet, tål kritik och kan ge svar på tal – och kan även ge mycket beröm. En människa med en väl utvecklad och god självkänsla vill veta hur du har det, ställer frågor till dig och inväntar gärna ditt svar. Du känner att där finns det ett äkta och genuint intresse för olika frågeställningar och ni kan föra både ett intellektuellt samtal och småprata om livets små trivialiteter. Dessa människor uttrycker ofta glädje och tillfredsställelse, de är lyhörda och visar sällan avundsamhet. De är tillfreds med sig själva och andra och kan se på sig själva med en befriande, skön humor. De finns på riktigt och vi känner en tydlig utstrålning av värme och generositet hos dem i mötet.
Vi kan lära oss att vara trygga inombords och jag tror på själva essensen i det existentiella budskapet: ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom”, vilket är titeln på en bok av den finländske psykiatrikern Ben Furman. Vi kan se det som hänt oss som en resurs och en tillgång för att utvecklas vidare istället för att bli förgrämda, bittra och hämndlystna. Fokus ska således finnas på det lösningsinriktade synsättet och det ska tydligt återspeglas i våra handlingar. Vad har vi som kan bli ännu bättre? Det är en återkommande fråga i en dialog, som utmynnar i att människor både kan och vill vara aktiva och ansvarstagande.
Det bygger på att vi är öppna för samtal och dialog och att vi kan lära oss känna en sund tillit till oss själva och andra människor. Vidare behövs det, som jag ser det, ett sinne för den befriande humorn, som är varm, inkännande och som utövas med omsorg. Det sägs att allvarliga människor ofta har den ådran, där självdistans och förmågan att se på sig själv och utbrista ”Tänk vad stolligt det var av mig när jag gjorde det där!” får ett stort utrymme. Jag tror det stämmer, för när jag möter just en sådan människa blir jag väldigt glad av vår samvaro. Detta lustfyllda möte går inte riktigt att beskriva i detalj, det ska upplevas.
Min uppfattning är att vi kan växa som människor när vi får lov att vara tillfreds med oss själva. Vi behöver tänka att det går att förändra vårt inre och då till det bättre. Det hoppfulla vill gärna få vara med och låter vi det ske kan vi känna stor glädje med oss själva och livet.
Mitt budskap till dig idag är: Låt ditt inre, varma ljus lysa och vägleda dig – på riktigt.
